Historia Medeltiden Renässansen Barocken Klassicismen Idealen genom tiderna
Historien bakom Ridkonsten och vad som blev den Akademiska Ridkonsten är framför allt baserat på två saker; människans behov av att vara starkare, snabbare, mer rörlig och det som förr eller senare formar alla civilisationer; krig.
Först hade vi hästen som vårt byte. Vi jagade den och åt dess kött. Det finns grottmålningar så gamla som 20 000 år, som visar oss hur man jagade hästen bland andra djur. Man kan också hitta grottmålningar, ca 4 500 år gamla, där man kan se att man då hade ett annat sätt att relatera till hästen, man började ha den som ett tamdjur för att dra nytta av dess styrka. 3 000 år senare kom det ytterligare ett nytt sätt att förhålla sig till hästen; världen ser den första ryttaren.
Bilden av en centaur börjar att växa fram i folks sinnen. Människan har alltid velat vara perfekt. Allt ska vara vackert, perfekt och i harmoni. Vi insåg snart att harmoni inte kan uppnås genom våld, fast många har försökt och misslyckats.
Kungen av Persien
Smerdis var kung av Persien och dog 522 f.Kr. Den som skulle ta över efter honom skulle bestämmas utifrån en grupp av män med hjälp av hästar. Den vars häst som gnäggade först när han såg sin ägare skulle bli den nya kungen av Persien. Darius var en av dessa män och hans stallman tog Darius hingst för att träffa ett sto dagen innan testet. När hingsten dagen efter träffade Darius på samma ställe som han träffat stoet, gnäggade han efter det saknade stoet och Darius blev den nya kungen (Darius I).
Gravar
En grav kan berätta mycket, speciellt om saker vi funderar över. Till exempel kan vi fråga oss vad en häst var värd för sin ägare. Det finns många fynd av hästar i gravar som tillhör kungar. Det har hittats så många som 365 hästar i en grav, vilket representerar antalet dagar på året. Fynden av hästar har också visat oss att hästarna hade säd i tarmarna, vilket visar att hästarna var värdefulla eftersom säd höll ett högt pris på den tiden. Att ge detta till sin häst betydde att man själv var en man av hög status och att hästarna var värdefulla för en.
En del av hästarna var också långt hemifrån. Man har hittat en grav i de Siberiska Altai bergen och hästarna i den graven var från Europa eller Orienten. Detta innebär att mannen som ägde dem var mycket viktig och hade råd att köpa hästarna och att forsla dem till sig.
Man har hittat hästar i gravar tillsammans med folkslag på olika håll. Skyterna var under antiken en geografisk, politisk och kulturell enhet (Skytien) snarare än en etnisk folkgrupp, som levde i området kring Kaspiska havet, på de ryska stäpperna, i norra och östra Iran och vid Altaibergen i Centralasien. Folkslaget Skyterna (och även annat folkslag som levde samtida med dem) var ett krigiskt folk där även kvinnorna var med i krig. Hos dom var det väldigt vanligt att ta med sig hästarna i gravarna.
Xenophon:
Detta är den äldsta kända författaren som vi känner till och som vi har en hel bok bevarad från. En man som hette Simon skrev om ämnet innan Xenophon, men vi har bara fragment kvar från Simons skrifter. Xenophon levde någon gång mellan 400 och 500 f.Kr. Många saker som Xenophons bok innehåller använder vi än idag, men å andra sidan har många saker förkastats. Xenophon uppvisar en rädsla för hästar i sin bok. Hästarna skulle hanteras med stor försiktighet, de skulle ha på sig munkorg när de leddes och man skulle alltid tänka på var man befann sig och var man hade hästen för att den inte skulle kunna komma åt att bitas eller sparkas.
En viktig sak att ha i åtanke är att hästar genom tiderna har förändrats från vildhäst till tamhäst och man kan tänka sig att de hästar som Xenophon arbetade med var långt ifrån lika domesticerade som de hästar vi har idag. De var antagligen ungefär som zebror som inte är alltför lätta att rida och träna, därför kanske det var fullt relevant att hela tiden ha full koll på sin häst.
Alexander den Store:
Berättelsen om Alexander den Store är den första som berättar om kärlek till en häst och där en häst tycks älska sin ägare.
På denna tid var Tessalien berömd för sina hästar därför tog kung Philip sin son dit för att skaffa honom en bra häst. Alexander var då bara 16 år gammal.
En av hästarna fångade Alexanders uppmärksamhet. Det var en hingst med en stjärna i pannan. Det sades att hingsten var för vild för att komma nära. Alexander gick fram till hingsten så lugn som man kan vara och hingsten nafsade efter honom, men till allas överraskning bet hingsten honom aldrig. Snart efter detta fick Alexander lov att stryka hingsten över nacken och på huvudet. Alexander kom snart på vad hingsten var rädd för; sin egen skugga.
Han vände därför hästen mot solen och sade det namn hingsten skulle kommas ihåg efter; Bukefalos. Efter det satt han upp och och hingsten satte av i full fart ivrig att visa sin nya ägare sin kraft och snabbhet.
Alexanders far sa till honom när han återvände: ”Sök Dig ett kungarike som är Dig värdigt ty Makedonien är för litet för Dig.”
Denna fantastiska hingst bar Alexander genom alla hans krigståg hela vägen till Indien. Där, vid slaget vid floden Hydaspers, blev Bukefalos skadad. Här går källorna isär. Bar Bukefalos sin ägare till säkerhet för att efter det dö, eller överlevde han sina skador och dog en lugn död senare vid en ålder av 30år? Om det senare är sant överlevde han sin ägare som dog 323 f.Kr vid en ålder av 31 år.
Legenden säger oss att Alexander grundade en stad och kallade den Bukefala i Bukefalos ära.
En partner för livet
En ung riddare eller, en kommande riddare valde en häst när han var relativt ung med våra mått sett (ofta runt 15år). Han utbildade sen denna häst själv oftast med hjälp av en duktig hästkarl. Denna häst kom sedan att följa honom genom livet. En riddare hade en livslängd på ca 40år och hans häst levde ofta tills den var runt 25år och då var den fortfarande i ”stridskondition”. Hästen överlevde ofta sin ägare om de inte båda blev dödade i strid samtidigt. Det var inte heller ovanligt att hästarna blev upp till 40år och att de då fortfarande var stridsdugliga.
Medeltiden (600-1500)
Rodrigo Diaz och Babecia
En av dessa berättelser är om Rodrigo Diaz och hans häst Babecia.
Rodrigo utbildade Babieca och vann många slag på hans rygg. Rodrigo erbjöd sin kung Babieca, men kungen avböjde med orden: ”Gud förbjude att jag tar emot honom. En häst som Babecia förtjänar ingen annan ryttare än ni min Cid. Må ni båda driva morerna från slagfältet.”
Rodrigo och Babecia begravdes nära varandra; Rodrigo i kyrkan i Valenica och Babecia precis utanför kyrka. Det sägs att Babecia var 40 år gammal när han dog.
En riddares häst var tvungen att vara välutbildad, var den inte det betydde det döden. Hästen var tvungen att lyssna till 100% i de trängsta lägena och det högsta oväsendet man kan föreställa sig, den var också tvungen att vara snabb och flyttbar i alla riktningar.
När ens liv hängde på hästen valde man ut honom noggrant. Många riddare som överlevde började att föda upp stridshästar för att sälja dem. Det gjorde också en hel del kloster. Några av dem existerar än idag. Hur mycket var då en häst värd i dessa dagar? Ett köpekontrakt från 1100-talet har hittats och detta visar oss att två kommande stridshästar köptes för 200 mark. Vid samma tid köptes en hel by med all mark, alla djur och alla livegna för 200 mark.
Under medeltiden föddes hästar också upp för att vara med i torneringar. Hästarna blev då tyngre och större för att detta gav ryttaren en fördel, självklart inom gränser.
Renässansen (1450-1650)
Ridakademier
Under Renässansen började ridakademier uppstå. Den talangfulla hästkarlen kunde nu lära många andra istället för bara en eller två lärlingar.
Den första inofficiella ridakademien startades av kung Duarte av Portugal runt 1400 e.Kr. En man som hette Grison startade den första officiella ridakademien i Nepal 1552 e.Kr. Han skrev också böcker i ämnet av bra ridning.
Hästar som användes på ridakademierna var inte med i krig och därför gjorde man sig av med rustningen och behöll endast bröstpansaret och man hade än en gång användning för en lättare och mer vändbar häst.
Riddarens plats i strid
Riddarna, som blev adelsmän, blev utbytta mot betalda soldater, som hade som uppgift att rida fram, skjuta för att sen vända och rida tillbaka. Men riddaren behölls också som riddare, eftersom musköten var mycket opålitlig. Den kunde inte användas när det var dimmigt eller om det regnade då kämpade de som på den gamla ”goda” tiden.
Ridningen
Ridakademierna blev snart mycket välkända och alla som hade råd tog ”lektioner” där. Några av akademierna utvecklades till universitet och några av dessa blev väldigt kända. Under Renässansen levde en man som hette Pignantelli. Han kom på att man kunde kombinera tränsbettet med ett stångbett. Innan detta hade hästen först utbildats på kapson innan den ridits på ett stångbett.
Pignantelli var en student hos Grisone och han utbildade Antoine de Pluvinel som skrev boken: L’instruction de Roy. Pluvinel i sin tur utbildade den kommande kungen: Ludvig XIII. Pluvinels böcker gav oss en snällare form av utbildning av hästen. Sporrarna täcktes med små läderbollar och kindkedjorna på stångbettet bytes ut mot textilband tills hästen accepterade väldigt fina hjälper.
Pluvinel sa också något mycket insiktsfullt: ”Den unga hästens utstrålning är som doften hos en blomma – när den en gång förgår kommer den aldrig mer åter.”
Barocken (1600 – 1750)
Hästarna under barocken
Hästar som användes för jakt av kungar, som jagade stora djur med en lans, fick samma utbildning som riddarnas hästar fick. Hästarna användes också för transport och i hästbaletter. Många blev rika och hade råd med att ha en häst för ”skojs skull”. Under olika tillfällen hade man uppvisningar där man utförde courbetter på en volt och även kaprioler och även många andra svåra rörelser var med.
Francois Robichon de la Guériniére
Under den här perioden måste man nämna en av de största mästarna av dem alla: Francios Robichon de la Guérnière. Hans bok ”Ridkonsten” aka ”Ecole de la cavalerie” är fortfarande av direkt intresse. de la Guérnière lyckades med att skriva ner vad alla tänkte. Han skrev boken ”Ecole de la cavalerie” och publicerade den första delen 1729 och har idag lagt grunden för all dressyr.
Ridkonsten måste nedärvas
Denna konst kan inte hoppa över en generation utan att lida av konsekvenser, den måste nedärvas direkt. Om ridkonsten hoppar över en generation, som den har gjort, kommer det att ta en väldigt lång tid innan den kommer upp till sin fulla potential igen.
Idag kan ingen ryttare i världen utföra courbetter på en volt till exempel. Några få hästar har kapaciteten, men ingen ryttare har skickligheten till det.
Klassicismen (1750 – 1830)
Under den här epoken tog arabiska fullblod och engelska fullblod över förädlarrollen, något som de andalusiska hästarna haft under tusentals av år. Man ville ha hästar med mer skjutkraft och de lägre ryttarna i armén fick en väldigt dålig utbildning, bara officerarna var väl utbildade. Ridakademierna tappade sitt värde och försvann till slut helt. De enda som fortfarande existerar är idag: Den Spanska Ridskolan i Wien, Le Cadre Noir i Saumur, Real Escuela Andaluza del Arte Equestre i Jerez (startades av Alvaro Domecq Diez. Det var hans sätt att ge något tillbaka till staden Jerez för allt de gjort för honom.) samt Escola Portugesa D’arte Equestre i Lissabon.
Idealen genom Tiderna
Hur en häst ska se ut
Idealen genom tiderna, för hur en häst ska se ut, har ändrats väldigt lite från Xenophons dagar till idag. I Xenophons bok har han tagit beskrivningar från andra författare och detta visar oss hur en bra häst ska se ut. Detta citat var ursprungligen skrivet av Columella 65 e.Kr:
”Small head, black eyes, nostrils flaring, short ears set up straight. Neck supple and broad without being long. Mane thick and hanging down on the right side. Broad chest with the muscles bulging out everywhere. Large straight shoulders. Sides curving, seat double, belly drawn, stones small, and alike, broad flanks sinking in. Tail long, thick, and crinkly. Shanks supple, deep and straight. Knee wellturned, small and not turned in. Rounded buttocks. Thighs bulging with muscles everywhere. Hoofs hard, high, hollow, and round, topping of with moderate sized coronets.”
Översatt till svenska betyder detta ungefär: Litet huvud, svarta ögon, fladdrande näsborrar, korta öron som står rakt upp. Nacken mjuk och bred utan att vara lång. Manen tjock och hänger ner på en sida. Brett bröst med utbuktande muskler överallt. Stora raka bogblad. Sidorna kurviga, sätet fyllt, magen uppdragen, testiklarna små och likaledes breda flanker som sjunker in. Svansen lång, tjock och krusig. Skankerna mjuka, djupa och raka. Knäna välformade, små och inte vända inåt. Rundade skinkor. Lår som buktar ut med muskler överallt. Hovarna hårda, höga, skålade och runda, toppade med lagom stora kronränder.
Det finns också många andra författare som Xenophon har citerat, t.ex: Varro (37 f.Kr), Vergil (29 f.Kr), Calpurnius Siculus (57-60 e.Kr), Oppian (första delen av det andra århundradet), Nemesian (andra delen av det andra århundradet) and Apsyrtus (första delen av det tredje århundradet). Några beskrivningar är mer detaljerade än andra, men de är mer eller mindre likadana. En häst kommer man direkt att tänka på efter att ha läst denna beskrivning och det är Pura Raza Espaniola, P.R.E, men också andra raser som t ex kallblodstravaren.